Irma väckte Joni till liv

”Hur kan någon artist, och dessutom i lilla Sverige, göra Joni Mitchell rättvisa? Denna vemodiga, klangfulla, ­kraftfulla, men ändå så sköra sång­artist. Hon som alla artister hänvisar till som inspirationskälla. Hon som alla musikintresserade, ­såväl hipstern som traditionalisten, har skivor med hemma i Ikea-hyllan. Och har de inte alla skivor, har de garanterat ­albumet Blue (1971), som utan att överdriva kan räknas till en av de bästa skivor som gjorts i modern tid.
Popsångerskan Irma Schultz Keller kan göra Joni Mitchell rättvisa. Jag vet inte hur det går till, vilka knep eller trix hon använder sig av, men det funkar.
Långt inne i en snötäckt, kolsvart skog står ett långt, smalt och svartklätt väsen på scen. Hon virar sina långa fingrar runt mikrofonen, lägger huvudet på sned och får ett plågat ansiktsuttryck. Så kommer den, lika naturligt som en andning, rösten som får hela publiken att glida in i ett tillstånd av dvala. Den är klangfull, gåtfull och självutlämnande.
Fredrik Hermansson hakar på med sitt utsökta dragspel, lika lätt och ledigt som snöflingors fall till marken. Samspeltheten är lika kompakt som mörkret utanför Skottvångs grufva.
Irma Schultz Keller varvar musiken med berättelser från Joni Mitchells liv. Barndomen i Kanada, då Joni drabbades av ­polio och länge låg på sjukhus. Hur Joni på grund av polion senare fick svårt att ta gitarrackord, vilket fick henne att stämma om gitarren och skapa nya, unika klanger. Tiden som folksångerska i 60-talets USA avhandlas, liksom bortadoptionen av dottern.
Framförallt Blue-låtar spelas och texterna har skrivits om till svenska. Fungerar oväntat bra. Vid sidan av scen projiceras bilder av Irma Schultz Kanada-resa. Störande till en början, men skönt som omväxling mot slutet. En eloge till Skottvångs grufva som lyckades få till fantastiskt ljud inne i lokalen.”
Josefin Branzell Hertz
Södermanlands nyheter 15/2 -11

Comments are closed.