Irma Schultz Keller har rest i Joni Mitchells fotspår. Fotograf: Katarina Hansson
Irma förtrollade sin publik
BOLLNÄS/Ljusnan Intimt, avklätt och stämningsfullt.
Irma Schultz Keller trollband sin publik när hon tolkade Joni Mitchells musik både musikaliskt och visuellt på kulturhuset stora scen i Bollnäs.
Redan som tonåring fick Irma Schultz Keller upp ögonen eller kanske öronen för Kanadensiskan Joni Mitchells röst och musik. Sedan dess har hon tolkat sin idol ett otal gånger och turnerat runt med ett coverband. 1996, när Joni fick ta emot Polarpriset i Stockholm, träffade Irma henne personligen och kunde överlämna en liveinspelad skiva som hette A bird that whistles – songs of Joni Mitchell. Joni gillade skivan och i mötet inspirerades Irma Schultz Keller att ta reda på mer om hennes liv.
Hon reste till Kanada och följde hennes fotspår. Det resulterade i skivan Blank is, som släpptes förra hösten. Och det är med de låtarna tillsammans med berättelsen om Joni Mitchells liv hon turnerar runt just nu. På en stor, vit duk får publiken även följa ett spännande bildspel från resan. Med sin sensuella röst trollband hon publiken under fredagskvällen. Sång och musik varvades med spännande, humoristiska och ibland tragiska berättelser om Jonis liv.
”Hur kan någon artist, och dessutom i lilla Sverige, göra Joni Mitchell rättvisa? Denna vemodiga, klangfulla, kraftfulla, men ändå så sköra sångartist. Hon som alla artister hänvisar till som inspirationskälla. Hon som alla musikintresserade, såväl hipstern som traditionalisten, har skivor med hemma i Ikea-hyllan. Och har de inte alla skivor, har de garanterat albumet Blue (1971), som utan att överdriva kan räknas till en av de bästa skivor som gjorts i modern tid.
Popsångerskan Irma Schultz Keller kan göra Joni Mitchell rättvisa. Jag vet inte hur det går till, vilka knep eller trix hon använder sig av, men det funkar.
Långt inne i en snötäckt, kolsvart skog står ett långt, smalt och svartklätt väsen på scen. Hon virar sina långa fingrar runt mikrofonen, lägger huvudet på sned och får ett plågat ansiktsuttryck. Så kommer den, lika naturligt som en andning, rösten som får hela publiken att glida in i ett tillstånd av dvala. Den är klangfull, gåtfull och självutlämnande.
Fredrik Hermansson hakar på med sitt utsökta dragspel, lika lätt och ledigt som snöflingors fall till marken. Samspeltheten är lika kompakt som mörkret utanför Skottvångs grufva.
Irma Schultz Keller varvar musiken med berättelser från Joni Mitchells liv. Barndomen i Kanada, då Joni drabbades av polio och länge låg på sjukhus. Hur Joni på grund av polion senare fick svårt att ta gitarrackord, vilket fick henne att stämma om gitarren och skapa nya, unika klanger. Tiden som folksångerska i 60-talets USA avhandlas, liksom bortadoptionen av dottern.
Framförallt Blue-låtar spelas och texterna har skrivits om till svenska. Fungerar oväntat bra. Vid sidan av scen projiceras bilder av Irma Schultz Kanada-resa. Störande till en början, men skönt som omväxling mot slutet. En eloge till Skottvångs grufva som lyckades få till fantastiskt ljud inne i lokalen.”
Josefin Branzell Hertz
Södermanlands nyheter 15/2 -11
RECENSION: 4 av 5
Irma Schultz Keller , Katalin, Uppsala, onsdag 29 september
Många har känt sig kallade att tolka Joni Mitchells låtar, men det är få förunnat att ro i land med det. En som har gjort det med gott resultat är Irma Schultz Keller som har lyssnat på Mitchells musik sedan tonåren. Nyligen gav hon ut albumet Blank is, där hon tolkar Mitchell på skiva för andra gången. På detta album står Schultz Keller även för översättningen av texterna och genom ett personligt urval, framför allt från det hyllade albumet Blue, har hon lyckats göra låtarna till sina.
Spelningen på Katalin ägnades helt den aktuella skivan. Med sig hade Schultz Keller en namnkunnig trio bestående av Andreas Söderström (akustisk gitarr, lap steel), Johan Berthling (kontrabas) och Fredrik Hermansson (dragspel, piano), och det akustiska formatet gav musiken ett närmast trolskt skimmer.
Mellan låtarna lät Schultz Keller en berättelse om Joni Mitchells liv växa fram. Utgångspunkten var deras möte i samband med Polarprisutdelningen 1996, ett möte som växte Schultz Kellers intresse för Mitchells personliga historia. I detta syfte reste hon till Mitchells födelseplats Saskatchewan i Kanada.
Med stor trovärdighet gestaltade Schultz Keller i sitt mellansnack Mitchells tankar om en dotter hon adopterade bort i unga år och vägen fram till artistkarriären. Varje låt knöt an till den ögonblicksbild Schultz Keller just skildrat och särskilt tolkningarna av Little Green (Lilla grön) och A case of you (Jag kan dricka friskt av dig) fick en fördjupad resonans genom berättelsen om den bortadopterade dottern.
Efter låten Amelia slutade historien där den börjat, med mötet i verkligheten mellan Mitchell och Schultz Keller. Det var ungefär då, över 30 år senare, som Mitchell fick kontakt med sin dotter igen. Hennes låtskrivande, som enligt utsago sprungit mycket ur ungdomstraumat, stannade därmed upp. Med dottern åter i hennes liv hade hon hittat ”den perfekta tonarten”.
Passande nog valde Schultz Keller att avstå från extranummer. Den musikaliska resan som spelningen utgjorde hade nått sitt mål och inget mer behövde läggas till.
