Irma Schultz Keller har rest i Joni Mitchells fotspår. Fotograf: Katarina Hansson
Irma förtrollade sin publik
BOLLNÄS/Ljusnan Intimt, avklätt och stämningsfullt.
Irma Schultz Keller trollband sin publik när hon tolkade Joni Mitchells musik både musikaliskt och visuellt på kulturhuset stora scen i Bollnäs.
Redan som tonåring fick Irma Schultz Keller upp ögonen eller kanske öronen för Kanadensiskan Joni Mitchells röst och musik. Sedan dess har hon tolkat sin idol ett otal gånger och turnerat runt med ett coverband. 1996, när Joni fick ta emot Polarpriset i Stockholm, träffade Irma henne personligen och kunde överlämna en liveinspelad skiva som hette A bird that whistles – songs of Joni Mitchell. Joni gillade skivan och i mötet inspirerades Irma Schultz Keller att ta reda på mer om hennes liv.
Hon reste till Kanada och följde hennes fotspår. Det resulterade i skivan Blank is, som släpptes förra hösten. Och det är med de låtarna tillsammans med berättelsen om Joni Mitchells liv hon turnerar runt just nu. På en stor, vit duk får publiken även följa ett spännande bildspel från resan. Med sin sensuella röst trollband hon publiken under fredagskvällen. Sång och musik varvades med spännande, humoristiska och ibland tragiska berättelser om Jonis liv.
”Hur kan någon artist, och dessutom i lilla Sverige, göra Joni Mitchell rättvisa? Denna vemodiga, klangfulla, kraftfulla, men ändå så sköra sångartist. Hon som alla artister hänvisar till som inspirationskälla. Hon som alla musikintresserade, såväl hipstern som traditionalisten, har skivor med hemma i Ikea-hyllan. Och har de inte alla skivor, har de garanterat albumet Blue (1971), som utan att överdriva kan räknas till en av de bästa skivor som gjorts i modern tid.
Popsångerskan Irma Schultz Keller kan göra Joni Mitchell rättvisa. Jag vet inte hur det går till, vilka knep eller trix hon använder sig av, men det funkar.
Långt inne i en snötäckt, kolsvart skog står ett långt, smalt och svartklätt väsen på scen. Hon virar sina långa fingrar runt mikrofonen, lägger huvudet på sned och får ett plågat ansiktsuttryck. Så kommer den, lika naturligt som en andning, rösten som får hela publiken att glida in i ett tillstånd av dvala. Den är klangfull, gåtfull och självutlämnande.
Fredrik Hermansson hakar på med sitt utsökta dragspel, lika lätt och ledigt som snöflingors fall till marken. Samspeltheten är lika kompakt som mörkret utanför Skottvångs grufva.
Irma Schultz Keller varvar musiken med berättelser från Joni Mitchells liv. Barndomen i Kanada, då Joni drabbades av polio och länge låg på sjukhus. Hur Joni på grund av polion senare fick svårt att ta gitarrackord, vilket fick henne att stämma om gitarren och skapa nya, unika klanger. Tiden som folksångerska i 60-talets USA avhandlas, liksom bortadoptionen av dottern.
Framförallt Blue-låtar spelas och texterna har skrivits om till svenska. Fungerar oväntat bra. Vid sidan av scen projiceras bilder av Irma Schultz Kanada-resa. Störande till en början, men skönt som omväxling mot slutet. En eloge till Skottvångs grufva som lyckades få till fantastiskt ljud inne i lokalen.”
Josefin Branzell Hertz
Södermanlands nyheter 15/2 -11
Nu släpps skivan ”Sånger från Allhelgona” där musiker som medverkat ideellt i Allhelgonamässorna genom åren samlats till en gemensam skiva producerad av Irma Schultz Keller. Medverkar gör bl a Sofie Livebrant, SeLest och Elliot Witheart. Intäkterna går till att hjälpa människor ut i arbetslivet via Katarina Församlings Ideella Förening.
Allhelgonagemenskapen växte fram i slutet av 90-talet, ur en grupp människors behov av samtal och att dela sina liv med varandra. Så småningom föddes en lust att fira mässa. Från en krets på ca 10 personer blev det en välkänd gudstjänst som än idag fyller den lilla träkyrkan vecka efter vecka. Prästen Olle Carlsson blev sedermera kyrkoherde i Katarina Församling och har även haft stor framgång som författare med bl a ”Kristendom för ateister”.
I den första kretsen fanns musiker som funderade över hur de skulle gestalta mässan musikaliskt. Hur behålla närheten, innerligheten och det personliga tilltalet från samtalsgruppen i ett större rum? Hur nå bortom de redan initierade, de kyrkvana? Hur skapa ett välkomnade rum för den som kliver innanför kyrkportarna för allra första gången och kanske bara kan en handfull psalmer, sjungna på skolavslutningar?
Receptet blev en blandning av covers, som fick en annan kontext i kyrkorummet, psalmer sjungna i lägre tonart och i ett eftertänksamt tempo samt, framför allt -nyskrivna sånger. Många har inspirerats att skriva ny musik till just detta sammanhang, med texter som spänner från det vardagsnära till de stora frågorna.
Att bidra med sin musik i mässan är för många speciellt. Till skillnad från andra scener, där man ska visa upp sig och bedömas, handlar det snarare om att ta ett steg tillbaka och med sin musik få vara med och skapa stämning och bidra till den gemensamma reflektionen och bönen.
2007 släpptes skivan Allhelgona Hymns där några av de som var med de första åren medverkade; Tomas Andersson Wij, Sara Isaksson, Monica Yngvesson, Peter Cartriers m fl och jag, Irma Schultz Keller.
Nu är det dags att ge utrymme åt nya röster och sånger.
En stor del av skivan spelades in under en intensiv dag i januari och på ett spår är församlingen med. Blundar man och lyssnar förflyttas man raskt till Allhelgonakyrkan en söndagskväll, när klockorna klingat ut och Johanna Olofsson på ett nästan magiskt vis slår an både känslo- och pianosträngar när de första tonerna till Herre hör min bön landar i oss.
OBS! Alla artister medverkar ideellt och behållningen går till att hjälpa människor ut i arbetslivet via det sociala företagande som bedrivs av Katarina Församlings Ideella Förening.
